Nästa vecka kommer Don Rosa till Stockholm med anledning av nyutgåvan av boken Joakim von Ankas liv. För översättningen står som vanligt Stefan Diös.

Få svenskar har bättre koll på världens rikaste anka än ankisten och Kalle Anka-översättaren Stefan Diös. Vi passar på att gräva lite djupare i Joakim von Ankas liv och får veta mer om en översättares vedermödor.

Hur kommer det sig att Scrooge McDuck i den svenska översättningen gavs det tyskklingande namnet Joakim von Anka?


– Vi kan ju inte veta hur översättare och redaktörer resonerade för så länge sedan, men man kan försöka gissa. Det vi vet är att farbror Joakim först dök upp i Sverige i Kalle Anka & C:o nr 3/1949, där han kallas ”farbror Rike Per von Anka”, ”den rikaste och knarrigaste gubben i världen”. Sedan syns han inte till förrän i KA 8/1951, där han omnämns som ”farbror Joakim” och ”Joakim von Anka, bankir”. Att förnamnet ändrades är säkerligen en influens från Danmark, där han redan hette Joakim von And. På den tiden översatte man inte alltid serierna från originalen, utan grannländerna kunde titta på varandras texter och låna friskt sinsemellan. Det är inte alls säkert att någon på den svenska redaktionen ens kom ihåg att samma bifigur hade skymtat förbi i några rutor ett par år tidigare och borde ges samma namn. Vad efternamnet beträffar kan man bara spekulera. Utöver namnet McDuck fanns det ingenting i dessa första serier som antydde någon skotsk bakgrund; det enda man egentligen visste om ankan var att han var otroligt rik. Kanske tänkte den svenska och/eller danska översättaren att rikedom kunde förknippas med adelssläkter, och att namn med ”von” förekom oftare i de skandinaviska länderna än ”Mc” och därför lättare kunde kännas igen av läsarna. Jag tycker att en sådan förklaring är ganska rimlig. Ingen kunde ju veta att det flera år senare skulle dyka upp serier att översätta där farbror Joakim hade gamla släktborgar i Skottland och allt möjligt. Det är smällar man får ta i branschen. Ibland får jag liknande frågor om varför så många figurer i Ankeborg kallas ”farbror”, när det finns en massa sentida äventyr och släktträd som visar att de egentligen borde vara morbröder. Svaret är förstås detsamma. När ”uncle” kan betyda antingen ”farbror” eller ”morbror” måste man välja det ena, utan chans att veta vad andra källor kan komma att påstå i framtiden. Det är varken slarv eller okunnighet, det är på sin höjd otur i slantsinglingen!

Exakt hur rik är Joakim von Anka?

– Den vanligaste uppgiften är ”tre kubiktunnland pengar”. Som så mycket annat härstammar den angivelsen från Joakims skapare Carl Barks, varifrån många andra har snappat upp den. Men det är också vanligt att ange förmögenheten i lustiga kronsummor som si och så många ”fantastiljoner”, ”otrolijoner”, ”centrifugiljoner” och mycket annat, gärna med t.ex. ”och 23 öre” på slutet för att visa vilken minutiös järnkoll farbror Joakim har på sina tillgångar. Bara hos Barks finns uppåt ett 20-tal liknande exempel, som varierar mellan olika äventyr. Det är väl bara naturligt att en sådan jätteförmögenhet ändrar sig från dag till dag!

Med så mycket pengar och så många skurkar som vill lägga vantarna på dem – vore det inte enklare att ha dem på banken?

– Det är en fråga som, likt så många andra om livet i Ankeborg, har flera svar. En uppenbar reflektion är att farbror Joakim redan har en massa pengar på banken. Han äger själv ett flertal banker och kallar sig tidigt ”bankir”, och i en känd serie av Carl Barks nämner han att ”varenda bank i stan är så full av mina pengar, att de inte tar emot ett enda öre mer”.

Men samtidigt finns det ju många äventyr där han förefaller bli helt ruinerad om han förlorar innehållet i pengabingen. Det är ett enkelt och tydligt sätt att berätta, när man vill låta hjälten råka ut för en stor katastrof. Den som har funderat mest på de här sakerna är säkerligen Don Rosa, och han skulle kanske säga att pengabingen innehåller de mynt och sedlar som Joakim själv har tjänat ihop under sin ungdom och som därför har ett nostalgiskt värde, medan hans ”verkliga” förmögenhet, med de tråkiga intäkterna från senare företag och investeringar, förvaras på bank. Allt beror på vilka förutsättningar som krävs för den historia som författaren vill berätta just den dagen.

Tur med pengar men otur med kärlek tycks vara synonymt med Joakim von Anka. Varför får han inte till det i kärlekslivet?

– Ja, kanske handlar det om prioriteringar, som i Charles Dickens välkända berättelse om snåljåpen Scrooge, som ju har fått ge namn åt farbror Joakim. Om man ägnar hela sin tillvaro åt att älska pengar, får man kanske inte utrymme över i livet för andra kärlekar. Men jag tycker att Don Rosa beskriver det mycket bättre. Han har gjort flera äventyr som på ett häpnadsväckande känsligt sätt beskriver Joakims relation, eller icke-relation, med Glittriga Gullan under ungdomsåren som guldgrävare i Klondike. Det är en stark beskrivning av dessa båda intensiva, men helt olika, personligheter som låtsas förakta varandra, men i hemlighet dras mer och mer till varandra utan att någon egentligen klarar av att ta det avgörande steget, eller våga lita på att motparten känner likadant. Jag blir djupt berörd av de scener som visar hur nära det var att Gullan och Joakim hade funnit varandra, om bara inte om och om hade varit. Men då hade vi å andra sidan inte fått så många spännande äventyr med den farbror Joakim som vi nu känner! Kanske är det ändå bäst, det som sker.

Vad gjorde Don Rosa med karaktären Joakim? Varför har dessa berättelser blivit så populära?

– Don Rosa har gjort häpnadsväckande insatser för ankserier i allmänhet och farbror Joakim i synnerhet. Han satte in Joakim i ett historiskt, socialt och framför allt mänskligt sammanhang – han vill inte se sina figurer som ankor utan som levande, existerande personer som råkar vara ritade med anknäbbar. Rosas verk präglas av hans livslånga kärlek till figurerna, spränglärda kunskap om deras samspel, outtröttliga bakgrundsforskning och förstås den närmast ofattbara omsorgen om detaljerna. När hans serier dök upp på 1980-talet liknade de inget annat i Kalle Anka-tidningarna, vare sig till stil eller innehåll. Beundrare av förebilden Carl Barks hittade snabbt många bekanta element, och nya generationers läsare insåg att det går att ta Ankeborg på allvar. Må vara att vissa gamla stofiler har svårt att förlika sig med den drastiskt annorlunda teckningsstilen, men det förtar inte berättelsernas värde. Och dessa gnällmånsar är i så fall i gott sällskap med Rosa själv: han har ofta uttryckt missnöje över sin egen påstådda otillräcklighet som figurtecknare.

Vilken tycker du är den bästa serien ur ”Farbror Joakims liv”-sviten?

– ”Farbror Joakims liv” är ju Don Rosas storverk. Jag fascineras över hur skickligt han beskriver Joakims hela resa från ambitiös fattigpojke till kringresande äventyrare till framgångsrik företagare … med en hjältes många egenskaper, men också mänskliga brister. Det är hjärteknipande hur hans envishet och förhärdade mentalitet driver honom att förlora kontakten med sin familj och bli en knarrig enstöring, men också hur han mot slutet av sviten, just tack vare sina släktingar, återfår livsglädjen och äventyrslustan.

Men mest gillar jag de avsnitt som beskriver Joakims relation med Glittriga Gullan under ungdomsåren som guldgrävare i Yukon. Den serien som berör detta är ”En argonaut i Klondike” i ”Farbror Joakims liv”.