Stefan Diös översätter en stor del av äventyren i Kalle Anka & C:o och är åtminstone ett välkänt namn för många läsare. Men alla har kanske inte sett hans ansikte eller hört honom berätta om sitt arbete, som är hans stora passion. Här följer första delen av två, i en intervju vi fick med Stefan Diös på Bokmässan i höstas.
– Jag kallar mig inte översättare, jag brukar säga att jag jobbar med Kalle Anka-serier och att jag kallar mig ankist, börjar Stefan vårt samtal med att konstatera.
Men okej, hur blir man då det du är? Det är ju ändå ett yrke. Hur ser ditt CV ut?
– Jag har jobbat som brevbärare i fyra månader, och på kontor 1,5 år. Därefter har jag latat mig fram genom livet och varit en slashas. Det är sjukt vilken tur jag har haft. Jag får leka och göra roliga saker och får betalt för det.
Hur hittade du in i Kalle Ankas värld?
– De flesta pratar om tecknare, att de fastnade för Carl Barks eller Don Rosa. Så var det inte för mig. Jag skiljde inte mellan tecknare, jag fastnade i språket. Jag lärde mig repliker utantill som jag kunde gå omkring och säga för mig själv och till mina vänner när jag var liten. Det var alltid listiga formuleringar; ibland var det ord man inte begrep men då lärde man sig av sammanhanget. Eller så slog man upp dem, jag var en sån som gick till uppslagsverken.
”Dock kan man smyga in finesser som absolut inte kan störa en enda människa, men som kanske kan glädja någon enstaka som kan uppfatta och uppskatta det: som Shakespeare på blankvers och sånt.”
Barn förstår mer än föräldrarna tror. Ibland får vi kritik; föräldrar hör av sig. Men vi ska inte anpassa språket till åttaåringar. Jag vill inte sänka mig så att alla måste förstå. Det gör inget om man inte förstår allt! Det får inte bli så svårt att det förstör läsglädjen, men inte heller så enkelt att man fördummar läsarna.
Dock kan man smyga in finesser som absolut inte kan störa en enda människa, men som kanske kan glädja någon enstaka som kan uppfatta och uppskatta det: som Shakespeare på blankvers och sånt. Sånt älskar jag, men jag vill undvika att bli alltför högtravande och invecklad när jag får lust att briljera för mycket, vilket har hänt. Då får man försöka hålla sig på mattan, om man kan.
Jag tänkte fråga vem du skriver för, men jag tror att jag börjar ana svaret. Skriver du i själva verket för Stefan Diös, åtta år?
– Klart jag gör! Om en enda läsare får samma feeling som jag fick när jag var åtta år…wow!
Stefan började arbeta med Kalle Anka 1982. Så här gick det till:
– Mitt intresse som ankist i ankistförbundet satte igång på gymnasiet på 70-talet, då fick jag också kontakt med förlaget. Vi ankister tyckte ju att tidningen var bättre när vi var unga och kom med kritik som inte alltid var så väl genomtänkt. Men förlaget fick nys om att jag fanns och i början av 80-talet fick jag komma ner till redaktionen i Malmö och prata med dem. De var väl nyfikna på den där stöddiga stockholmaren! När de sen behövde en översättare fick jag göra ett prov. Det passade mig bra, det var fullt med humor och ordlekar. De var nöjda.
”Det är ett fritt skapande, jag måste inte hålla mig till originalet: om jag kan berätta något tydligare eller stoppa in ett skämt eller ta bort en oöversättlig ordlek så gör jag det.”
Tre år efter att jag börjat jag göra Kalles veckotidning första gången och nu har jag just fullbordat min 33:e årgång. Jag har en mätare hemma där jag tickar av hur många jag gör. Mätaren på antal nummer visar i dag, inklusive KA 7/2019 som jag just har lämnat in, på 1558 av de 3276 som hittills har kommit ut.
Vi förstår att du hamnat 100 procent rätt i livet och verkligen älskar ditt jobb, men vad är det allra roligaste?
– Nöjet att få föra vidare den läsglädje jag själv kände som ung. Jag älskar fortfarande att läsa äventyren och att få ha ett finger med, att jag kan påverka lite. Det är ett fritt skapande, jag måste inte hålla mig till originalet: om jag kan berätta något tydligare eller stoppa in ett skämt eller ta bort en oöversättlig ordlek så gör jag det. Mitt jobb går inte ut på att översätta, jag ska skriva en text som funkar.
