Annons
Annons

Kalle Anka som folkbildare, verkligen? Kalle Ankas svenska 70-årsjubileum firades lite extra på Bokmässan i år. Bland annat med ett fullsatt seminarium med rubriken “Därför behöver vi Kalle Anka som folkbildare”. För det gör vi, om någon undrade.

Med en panel bestående av Per Svensson, kulturjournalist och politisk redaktör Dagens Nyheter, Lena Andersson, författare, Stefan Diös, översättare och ankist samt Åsa Warnqvist, forskningsledare på barnboksinstitutet kunde nivån inte bli annat än hög. Från den inledande presentationen av paneldeltagarna under ankifierade namn, till slutklämmen. I vilken Per Svensson avslöjar, inför Albert Bonnier som sitter i publiken, hur Bonnier missade chansen att ge ut Kalle Anka då Walt Disney var på besök i Sverige.

Så vill jag skriva

Däremellan är det en ren njutning att höra hur den ena efter den andra med emfas berättar hur Kalle Anka bildat dem. Från unga års läslärande till yrkesval och inriktningar i vuxen ålder. Vem hade till exempel kunnat ana detta:

“Min strävan är att skriva på det sätt som det kändes i mig när jag läste serietidningar när jag var liten, alltså ren lycka.”

Sagt av Lena Andersson, Augustprisbelönt och hyllad författare.

Joakim och ekonomisk historia

Samtliga paneldeltagare skriver under på hur Kalle Anka verkligen fungerat folkbildande i deras liv. När det gäller läslust och språk, men också i fråga om rena faktakunskaper. Per Svensson:

“Jag pratade med en dansk litteraturhistoriker som varit på ett kapitallogiskt seminarium på 70-talet. När alla gick ut började de prata om Kalle Anka och kom överens om att de lärt sig mer om kapitalismen av Kalle Anka än av det kapitallogiska seminariet. Så är det ju faktiskt, det finns berättelser där om den råa kapitalismen i USA kring sekelskiftet med Joakim von Anka som är otroligt bra ekonomisk historia.”

Han passar också på att avslöja en annan Kalle Anka-frälst kulturpersonlighet. Per Svensson hävdar att han har följande citat av DN:s kulturchef Björn Wiman memorerat som ett latent utpressningshot:

“Ett enda bra äventyr av Kalle Anka innehåller mer av språklig kreativitet än ett helt år på DN:s kulturredaktion.”

(Tilläggas bör att uttalandet ska ha gjorts innan Björn Wiman tillträdde som kulturchef på nämnda redaktion.)

Lärdomar smygs in

Den som missade seminariet har nu en chans att ta del av det i ljudform, via klippet nedan. Det är en hejdundrande diskussion om i huvudsak varför Kalle Anka är så bra. Hur man arbetar med etablerad kanon, med klassiska arketyper och hur man smyger in kunskap på ett listigt sätt. För, för att citera mångårige Kalle-översättaren och ankisten Stefan Diös:

“Ingen ska ju köpa och läsa en Kalle Anka-tidning i akt och mening att lära sig något. Man ska göra det för att det är roliga och spännande äventyr. Och är det välgjort så kanske det ibland slinker in någon liten lärdom på köpet!”

Och idag är serier, tack och lov, ett etablerat inslag i regelrätt undervisning. Bland annat tack vare Egmonts initiativ Serier i undervisningen. Förskräckelsen kring “serieeländet” är död och begraven och seriernas framtid ser ljus ut. Och hur var det nu med Bonnier och Kalle Anka? Jo, Albert Bonnier d ä föredrog helt enkelt en annan fågel framför ankor. Walt Disney fick packa och åka över till Danmark där Egmont genast nappade. Resten är, som man säger, historia.